pamons

Man har borjat vanja sig vid att allting ar sa mycket mer och sa hysteriskt har. Husen kanns inte sa stora och att aka tunnelbana i 30 minuter utan att lamna innerstaden ar en bit kaka.

Igar var vi pa en av Tokyos storsta klubbar. Womb. Klubben i sig var sjukt haftig, men nastan haftigast var hur vi forst lyckades passera klubben utan att ens lagga marke till den. Runt omkring var det helt tyst, ingen skrek, ingen slogs och ingen musik hordes ut. Jag hade aldrig kunnat gissa att det bakom den dorren lag en klubb pa fyra vaningar. Jag gissar att de for att fa driva klubben inte fick stora hotellen som lag runtomkring eftersom de hade  anstallt en kille vars enda jobb var att satta fingret framfor munnen och saga "shhhhhh!" till alla som gick in eller ut. Helt sjukt. Och det hade formodligen aldrig fungerat i Stockholm.

Jag och Lotten besokte Tokyos mataffar har om dagen. Den enda. Vi gick forbi, stannade, backade och sa "en mataffar." For det var forsta gangen vi har sett en pa hela resan. Var handlar folk sin mat!? Ater de mat. Eller lever de pa onigiris fran 7eleven? (en onigiri ar - eftersom mamma undrade - en liten risboll med fyllning som smakar fisk. Oavsett vad som ar i den).

Vi lever! Har bara varit bortkopplade fran civilisationen ett par dagar. Hinner inte skriva alls mycket, for det ar ganska sent. Men i morgon kommer vi forhoppningsvis kunna blogga en hel del. Jag och Lotten har abstinens efter tva dagar pa Arima Onsen i skogen. Fredrik sager att det ar nagot fel pa oss.

Vi har alltsa spenderat tva natter pa ett riktigt traditionellt Ryokan i Arima utanfor (en BRA bit utanfor) Kobe. Mer om det i morgon.. Idag tog vi pendeln till Osaka var vi egentligenbor ratt skabbigt, men for att bara ha betalat typ 110 kr per person maste det anses som riktigt bra. I morgon tar vi bussen tillbaka till Tokyo, egentligen skulle vi ha stannat ytterligare en natt har. Men vi gillade Tokyo och kande att vi hellre utforskade den lite mer an lillasyster Osaka.

Pappa kommenterade forra inlagget med att skriva att det var duktigt av mig att atminstone prova sushi. Nu skulle han bara veta vad jag har atit! Det mesta skulle jag tro. Trots att jag (saklart) var den som at minst.

Igår besökte Lotten och jag Kyotos svar på Debaser. Det var 80-talstema och för 90 svenska fick vi inträde, en drinkbiljett och en skiva. Helt klart värt det. I Japan dansar man mot DJn, nytt men rätt kul.

Innan 80-talsfesten tog jag min Karaokeoskuld. Japansk karaoke är något helt annat än den Karaoke man sjunger på chartersemster. Japansk karaoke innebär att du får ett eget rum med en TV, två microfoner och en eller ett par kataloger med låtar. Ingen publik. Ingen att göra bort sig för. Mer än de du är där med förståss. Och kvällens höjdpunkt var nog ändå Supercalifragilisticexpialidocious.

Idag är sista dagen i Kyoto. Om en timme beger vi oss mot Kobe och vårt första Ryokan (traditionellt Japanskt hotell). Det ska bli rätt spännande att bo på ett sådant. Där om någonstans finns tusentals regler för hur man beter sig. Regler vi inte har en aning om.

Igår var också första gången under resan vi åt Sushi (trots att det hade gått en vecka! skandal?). Lena tipsade om ett ställe nere i stan där vi upplevde Running Sushi. Running sushi innebär att man sitter längs ett rullband på vilket ett oändligt antal sushibitar i olika färger och former kommer åkades. Sen plockar man helt enkelt på sig av de tallrikar som ser goda ut (inte så många i mitt fall m.a.o) och betalar per tallrik. Smart och väldigt Japanskt.

Running Sushi.

Något annat väldigt japanskt är de Japanska toaletterna som faktiskt förtjänar sitt eget stycke. Jag vet dock inte riktigt vad jag ska tycka om dem. Allt är visserligen mycket genomtänkt och automatiskt, vilket är bra. Men det tar faktiskt längre tid att lista ut hur man ska sätta igång den automatiska spolningen eller vad det nu är de har tänkt ut, än vad det hade tagit att bara trycka på en knapp.

Gårdagen var lite av en inaktiv dag vad gäller vårt kulturella utbyte. Det blev varken Nara eller Guldpalats. Istället blev det en taxiresa och promenad till årets första fotbollsmatch (som utfördes i traditionella fotbollsdomarkläder (se lenas blogg )), shopping i 100-yens-butik och som sagt, Running Sushi och Karaoke. Vilket jag iofs hävdar ger precis lika mycket kulturellt utbyte som något annat.

Jag lever för 100-yens-butikerna. Allt kostar alltså 100 yen, vilket motsvarar 6 kr, vilket inte är någonting. Mina 100-yens-fynd hittils är:
- Ett diadem
- 4 par ätpinnar
- Ett par lösögonfransar
- En anteckningsbok
- En kaligrafipenna (heter det så?)
- Japansk choklad
- Stickor
- Garn
- Strumpbyxor
Allt för inte ens 60 svenska kronor.


Jag börjar få ihop ett litet förråd av japanska ord och fraser och det är jag mycket stolt över. I mitt japanska ordförråd ingår bland annat:
- Tack
- Ja
- Anslagstavla
- Varuautomat
- Postkontor
- Fel/annorlunda
 

Det var länge sen jag bloggade ensam nu. Det har inte riktigt funnits tid. Nyårsafton, Kyotoresa, Tempel och Tempel.

Vi gick tydligen till fel tempel idag. Det finns ju några av dem i den här staden. Templet vi var påväg till men inte hittade är tydligen nominerat till ett av världens nya underverk. Så nu måste vi gå tillbaks igen. (det gör iofs inte så mycket, för det var rätt grymt där uppe i bergen).

Måste också skriva om bussresan ut från Tokyo, trots att alla andra redan har gjort det, för den var verkligen häftig. Motorvägen ut från staden slingrar sig mellan husen, högt upp ovanför marken. Man har en fantastisk utsikt över såväl stora delar av Tokyos vyer som in i lägenheterna man passerar.

Det är nog en av de saker jag gillar mest med Tokyo. Att den växer på höjden. Att affärerna inte bara ligger i gatuplan, att vägarna inte bara gårt längs med marken. Tokyo är mer 3-dimentionell än någon annan stad jag har besökt. Och alltså mer värd att älska?

Det känns som om vi har varit här i flera veckor, kanske månader. Men i verkligheten är det bara femte dagen (!). Tiden går snabbt när man har roligt, men också otroligt långsamt när man upplever saker hela tiden. Och ändå har vi inte alls hunnit med speciellt mycket av det vi hade planerat att göra.

När ska vi åka upp i Tokyo Tower? När ska vi besöka världens största diskotek? När ska jag och Fredrik se Ginza? När ska vi äta rullbandssushi, eller sushi överhuvudtaget? När ska vi köpa vykort till farmor och mormor som inte har Internet? När ska vi lyckas se East Imperial Gardens? När ska vi äta sukiyaki? När ska vi besöka templet vi skulle sett idag? När ska vi shoppa loss i 100-yen-store? När ska vi hitta till Absolute Ice Bar, där man inte får vara längre än 45 minuter eftersom det är för kallt? När ska vi äta middag på Alcatraz-ER? Och när ska vi sova?

Trots att bussresan i natt var en succé och vi sov oväntat bra, är vi nog ganska trötta trots allt. Har spenderat kvällen med att spela tvspel och leka kurragömma med Ester och Maja, och Peters hand har huggit in på Majas prinsessbuffé. Lena och Ola bjöd på supergod middag och det är skönt att bli lite ompysslad ibland.

For jag ar hungrig och kan inte ata med pinnar.

Vi har befunnit oss i Tokyo i snart tva dygn och detta ar forsta gangen jag egentligen har lite tid over. Det ar galet hur snabbt tiden gar nar man befinner sig i en av varldens storsta stader. Det finns for mycket att gora for att det ska vara manskligt.

Resan hit var lang och bitvis ganska hysterisk. Nagon av oss var smart nog att bestamma att vi skulle dygna natten innan for att slippa jetlagen, och vi var sadar lagom mora redan innan sjalva resan hade borjat. Detta gjorde att vi nar vi kom till Arlanda ganska snart brot ihop i sma hogar som vaxlade mellan somn och hysteriskt skratt (bilden pa fredrik i foregaende inlagg illustrerar sinnesstamningen ganska bra).

Efter att ha spenderat 2 timmar pa Arlanda (det galler att vara ute i god tid!) 1 timme pa ett flygplan, 5 timmar i Helsingfors, 9 timmar pa ett flygplan, 2 timmar i Osaka och ytterligare 1 timme pa ett flygplan kunde vi antligen, 20 timmar senare, ga av i Tokyo. Vara vaskor var bland de 10 forsta som dok upp, jag tror aldrig det har hant mig tidigare och jag var sjukt imponerad. Detta var ocksa borjan pa min fascination over den Japanska Effektiviteten.

Den Japanska Effektiviteten ja, jag skulle kunna skriva spaltmeter om den Japanska Effektiviteten. Jag alskar hur allting ar sa precist och exakt. Hur man kan stalla klockan efter den Japanska tunnelbanan, hur tydligt, genomtankt och noggrannt allting ar gjort och hur korrekt alla uppfor sig. Kanske framforallt ar det tunnelbannan som imponerar pa mig. Japaner, eller kanske Tokyobor ar sa sjukt effektiva pendlare! Att fylla en tunnelbana till bristningsgransen gar pa ett par sekunder och alla verkar laskigt oberorda over hur trangt det faktiskt ar.

Sedan vi kom hit i forrgar har vi pa sin hojd sett 10 vasterlanningar. Vi ar med andra ord ganska ensamma som turister vilket ar otroligt haftigt. Men det gor ocksa att man kanner sig ganska dum nar man drar upp sin jattekamera for att fota nagat sa vitalt som en reklamskylt. Vi beter oss som Japaner i Japan.

Det finns otroligt mycket regler om hur man beter sig och vad som ar eller inte ar en forolampning. Vara tre Japaner i gruppen (Lotten, Nushin och Peter) har val ganska bra koll pa dessa men jag och Fredrik ar helt lost och ibland funderar vi pa om det inte bara ar hela var existens som ar en forolampning.

En av de saker man till exempel inte gor har ar att ata eller dricka gaendes (vilket ar markligt med tanke pa det oandliga utbudet av varuautomater pa platser ingen kan forestalla sig). Resultatet av detta ar att det inte finns soptunnor nagonstans, men ocksa, motsagelsefullt nog, att Tokyo ar en extremt ren stad. Det ar verkligen helt galet frascht overallt och jag skulle faktiskt hellre slicka pa en av Tokyos gator an pa mitt och Dannes koksgolv.

Igar gick vi upp halv sju. Vi skulle ga pa Tokyo Disneyland. Lotten bestamde att vi skulle vara dar nar de oppnade sa att vi kunde hora nar de sa Please do not run to the attractions. Vi lyckades inte riktigt komma till oppning, men jag tvivlar pa att de hade behovt ropa ut nagonging. Enligt Lotten var Tokyo Disneyland en bra mycket trevligare upplevelse an de i bade USA och Frankrike.


Peter: Nar jag ser en liten unge vingla omkring vill jag bara springa fram och sparka ivag den... kanner inte ni sa ibland?

Vi har alltså en resebudget på 20 000 kr. Det är sjukt mycket pengar. Men det känns ju så fruktansvärt dumt att snåla när man väl är där. Vi (eller åtminstone jag och Fredrik) kommer förmodligen inte att åka till Japan speciellt många gånger mer i våra liv. Och att betala 8400 kr för en flygbiljett och sedan inte utnyttja upplevelsen fullt ut känns bara dumt.

Problemet för mig är alltså att jag efter att ha köpt flygbiljetter för 8400 kr inte har speciellt mycket pengar kvar. Om sanningen ska fram: inga pengar alls kvar. Hur lösa? Julklappar.

Funderar också på att starta en fond. Alla bidrag är välkomna. Stora som små.